Jag är mörkrädd. Det spelar ingen roll om jag lyssnar på musik, bär ficklampa, pratar i telefonen eller går helt ensam i tystnaden. Jag är mörkrädd. Jag är livrädd för min egen skugga som jagar mig, jag rycker till så fort jag ser någonting röra sig, oavsett om det är ett löv som faller ner från trädet, en katt som är i busken eller ett billjus från långa vägar som blinkar till. Jag hatar mörkret, och jag går hela tiden fullt uppmärksam med varenda muskel och nervgrupp aktiverade.

Jag antar att det här är ett konstaterande. Ett konstaterande som faktiskt påverkar mig, men som jag ivrigt försöker övervinna, men till vilket pris? Är det värt det, eller är det helt enkelt dags att acceptera, mörkret är ingenting för mig. Undvik det i största mån, och plåga dig igenom det då du måste (?)

 

Morgontankar. Bara morgontankar...