Some are running scared, some tells lies to make it through their day.


(weHit)

Har du någon gång undrat vad som kunde ha blivit, om du valt en annan väg, tagit andra beslut eller gått emot din egen vilja? Det tror jag nog vi alla har. Men varför fundera över det som kunde varit istället för att se framåt och vad som komma skall. Det är ett tankemönster vi drar in oss själva i, ett tankemönster som är svårt att ta sig ur. Vissa ser framtiden som något positivt och efterlängtat, medan andra kämpar för att klara sig igenom dagen. Vi är individer. Individer med olika viljor och olika val. Vad vill man få ut av livet och dess upplevelser?

Under många år av motgångar har jag fått en annan syn på livet och de val som vi gör. Jag har en annan synvinkel och ser saker från ett vridet perspektiv. Jag anser att vi förändras med tiden, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Vi förändras, vissa till det bättre och andra tar ett steg tillbaka.

Jag kan inte påstå att jag känner mig själv eller förstår mina tankar och känslor bättre. För det gör jag inte. Det är kaos i mitt huvud av saker som inte faller på plats. Varför reagerar vi på de sätt vi gör? Och vad avgör hur vi agerar? Det är mycket som behöver rättas till, det krävs mycket för att få den ordning och struktur vi individuellt behöver och vill ha. Om det sedan bygger upp eller bryter ner - kan man inte förutspå.

Jag har träffat den mest fantastiska killen, som får mitt hjärta att rusa iväg. Som ger mig fjärilar och sådant där mysigt, nervöst pirr i magen. Tiden går, och den första januari 2012 firar vi ett år. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Och hur stor odds är det att min prins, den finaste och mest underbara pojken valde just mig? Jag är lyckligt lottad, som får ha en speciell person i mitt liv. Den speciella personen som påskyndar min annars nedsatta blodcirkulation. Att få ha mitt älskade hjärta nära, och känna så som jag gör för honom är otroligt. Det är obeskrivligt, det går inte sätta ord på känslan. Det går inte sätta ord på hur mycke värme han ger mig och hur otroligt lycklig han gör mig. Jag älskar dig Anton.

Jag vet att man måste ta till vara på det man har, uppskatta och ta sig tid att bevara. Jag anser att man i många fall tar varandra för givet. Oavsett vem det gäller. Familjemedlem, pojk-/flickvän, vänner eller andra närstående. Alla vill känna sig behövda, alla vill känna sig älskad. Vi behöver det, allihop. Oavsett om man är villig att acceptera det eller ej.

Att inte känna sig tillräckligt vacker, snäll, begåvad, omtänksam och utåtriktad hör till vardagen hos många. Att överanalysera alla ord och påståenden, alla kommentarer och påhopp. Och på något sätt alltid lyckas ta till oss och placera de inombords, istället för att knuffa bort det onda, negativa som inkräktar vår själ. Det blir bottenplacering och djupare, vriden analysering som slutar med  "allting är mitt fel". Det slutar med att man lägger skamen och skulden på sig själv, och vänder på det som en gång startat som ett påhopp, ett misstag eller bara ett enkelt ord. Man vänder det emot sig, och egenskapen "överanalysering" lever upp till sitt namn, då man faller gång på gång när tappar fotfästet på den långa stegen.
Då behöver vi den där "någon" som kan få oss att känna hopp, den där "någon" som kan rädda oss från den annars mörka vardagen. Vi behöver vara någons specialla, som kan dra oss upp ur den dystra verkligheten, ta oss bort från alla smärtsamma minnen. Ta oss bort från mörka tankar och känslor som gör för ont för att tyda och som gör alldeles för ont att känna.

˜Sometimes, all you need is one˜


RSS 2.0