Det är livsfarligt.
Jag går på en tunn, tunn lina. Som sträcker sig långt upp i ingenstans.
Vilken sekund som helst skulle jag kunna falla.
Vad skulle hända?
Är jag rädd?
Borde jag vara rädd?


Det är en balansgång.

Varenda val man gör här i livet påverkar en, på ett eller annat sätt.
Tiden som varit, går inte att ta igen.
Så varför då gå och älta allt som redan hänt, när man borde se framåt?
En fråga jag dagligen ställer mig själv.
Men... jag kan inte, jag får inte, det går inte släppa taget om det som är mitt s.k. "liv".

Dagligen händer nya saker, men jag ser endast det negativa.
Jag vågar inte öppna mina ögon, vågar inte byta riktning.
Jag går på min väg, en väg som innebär ett h-vete.
Vad skulle hända om jag plötsligt ändrade riktning?
Om jag skulle byta väg..?

.Rädsla.och.jag.orkar.inte.bry.mig.längre.