Efter många år av saknad, många år av osäkerhet och tystnad kliver jag nu fram. Med något mer skinn på näsan, mer kött på benen och mig själv att luta mig tillbaka till. Jag är inte självständig, inte än. Inte helt oberoende av andra, men det går framåt. Denna vecka har jag pratat ut, insett att man inte kan gräva sig ner i det som varit. Det som varit har gjort mig till den jag idag är, alla händelser och erfarenheter har skapat mig. Och min identitet är ännu inte fastställd, men varför denna panik? Varför ska jag måste veta var jag befinner mig om 5 år, 10 år? Mitt kontrollbehov har alltid varit katastrofalt strängt, och att tänja på gränserna har jag aldrig riktigt gillat. Förän nu, jag skapas fortfarande, jag upplever nya saker, lär känna andra sidor av mig själv som jag inte trodde fanns. Får helt nya insikter och perspektiv på saker och ting, och lär mig för var dag som går.

För att någonting går käpprätt åt helvete betyder det inte att hela världen går under. Jag har lärt mig att hitta en viss styrka i situationer som jag aldrig tidigare gjort. Jag har en lång väg att vandra, mycket kvar att lära.
Men det känns just i denna skrivande stund, helt okej. Helt okej att inte ha kontrollen över allting, helt okej att faktiskt bara vara och inte krossa hjärnans alla hinnor med hjälp av alla förvirrade tankar.

Idag känns det såhär, och därför känner jag att det är värt att dokumentera. För ärligt, alla som någon gång skrivit någon typ av dagbok, hur ofta skriver man ner de saker man upplever som bra? eller bättre? Största prioritet och största behovet av att få skriva av sig är ofta i de negativa cirklarna. Medan man i glädjens stund gärna delar med sig till någon viktig person i livet.

 

Onsdag idag, och att Magdalena är i Skellefteå till söndag känns fantastiskt!