Alla rör på sig, alla kommer framåt. det är åtminstone så det känns. Medan jag själv står och stampar på samma gamla ställe. Men varför ska det behöva kännas så? Jag har ju också tagit tag i livet och börjat skolan nu igen. Nog för att det inte är någon yrkesutbildning, jag är inte utbildad till någonting då jag är färdig, but still.. Jag har tappat den där kontrollen som jag så länge haft, eller har jag någonsin haft den? Det har kanske bara varit mindre konkret förut. Efter gymnasiet, efter studenten så har man inte längre någonting att luta sig tillbaka till, vilket är riktigt jävla skrämmande.

Om jag inte pluggat nu vad hade jag då gjort? Rest? för vilka pengar? Jobbat? vart?

Jag ska slita röven av mig det här året, och min klass verkar förbannat bra, så det är egentligen ingenting som är fel. Varför kan jag då inte få känna den här lättnaden, glädjen och friheten?
Jag vet så många som berättat hur de upplevde att gå ut skolan, först var det frid och fröjd, lugnt och skönt. Men sedan framåt hösten så kom paniken, rastlösheten, arbetslösheten. inga pengar = ingenting 

Jag har nog alltid varit rädd för att inte ha någonting att göra, att bara stå i ingenmansland och inte ha någon kontroll, inte någon aning om vad nästa steg innebär, eller vilken riktning nästa steg kommer ta. 

Jag har gjort ett val, och det känns rätt.. Men tiden rinner ur mina fingrar, det är 24 timmar på ett dygn, jag kan inte göra bort detta år snabbare, hur jag än vrider och vänder på det så kommer det ändå ha gått ett år till nästa sommar.
Vad är det som gör att jag vill att tiden ska gå snabbare ens? Jag har inga framtidsplaner, jag har ingenting planerat och endå så ska jag envisas om att stressa iväg tiden och få allt bortstökat så fort som möjligt istället för att ta tillvara på dagen som den är och göra det bästa utav den.

 

Bara lite tankar såhär en tisdagseftermiddag!

 

Nu ska jag återgå till Biologi!